Nu har jag kramat och pussat på min sötnos hur mycket som helst. Nybadad ligger hon nu i sin säng och sover. Lilla älsklingen!

Idag är Metallica en månad. Helt otroligt! Var det verkligen en månad sedan jag låg på förlossningen och precis fött barn? Känns som om det vore igår samtidigt som det känns som en evighet sen.
Tidigare idag var vi på bvc. Hon har gått upp till 4270g och växt till 54.8cm. När vi kom ut till väntrummet så var det en mamma som satt där och när hon fick syn på Metallica sa hon till sin något äldre son "titta vilken liten bebis, hon är inte gammal". Både jag och Markus tyckte ju att våran lilla tjej har blivit så stor nu när hon är en månad och allt. Hehe, antar att hon fortfarande är väldigt liten men i våra ögon har hon växt mycket. Dock kommer hon nog alltid vara mammas och pappas lilla bebis.

Igår fick jag brev från skatteverket. Bebis är folkbokförd i namnet Metallica Charlie Marie med tilltalsnamn Metallica. Nu kan vi alltså sluta behöva diskutera med folk om hon verkligen får heta så för nu gör hon det. Dock hade dom inte fått med att hon skulle heta Falkner också så det får jag ta och kolla upp. Jag vet någon som verkligen tycker det är viktigt.. Hehe, Hej Markus!

Fy satan vilken mammagris jag är. Mamma är på kryssning till imorgon kväll och det är nästan så att jag gråter för att jag saknar henne. Okej, gråter är väll kanske en liten överdrift men det känns väldigt tomt här hemma utan henne. Metallica somnade för kanske en halvtimme sedan efter att ha varit väldigt kinkig i några timmar. Armageddon är på tv och den får mig att minnas en tid som gått förlorad, en kärlek som fick ett brutalt slut. Annars så ligger jag bara här i sängen och funderar på att sova. Verkar ju ändå inte som om mitt lördagssällskap dyker upp. Tummen ner!

Nu börjar det gå upp för damen att på kvällarna sover man och på dagarna är man vaken. Kvällarna verkar bara bli bättre, tummen upp på den! Trots att jag var jätte trött inatt så blev jag glad när hon vaknade och ville ha mat eftersom det innebar att jag fick ha henne i min famn. Helst hade jag velat låta henne sova kvar i min säng men eftersom jag försöker hålla hårt om rutinerna så fick hon sova i sin egen.

Känns förresten som om varenda inlägg handlar om hur hon sover. Förstår att ni tycker det är "jätte kul" att läsa om, hehe.

Nu ligger bebis och sover och jag ska hoppa in i duschen. Sedan när hon vaknat och ätit så ska vi ge oss ut på äventyr med Matilda.

Vid läggdags igår gick Metallica bananas som vanligt nu för tiden. Hon skrek som en stucken gris och var inte nöjd för fem öre. Jag har väldigt svårt för henne när hon blir ledsen för att det gör så fruktansvärt ont i hjärtat att inte kunna trösta. Det går inte att förklara hur frustrerande det faktiskt är att höra sitt barn skrika men inte kunna tyda eller tysta.

De två senaste nätterna har i alla fall blivit bättre då hon somnar om snabbt efter att ha ätit. Kvällarna är, som ni läst, fortfarande inte bra men vända tillbaka dygnet är inte ett endags projekt heller.

Min finaste igår morse

Igår kväll började jag processen att vända tillbaka Metallicas dygn vilket resulterade i en övertrött bebis. Klockan 18 försökte jag sysselsätta henne och hålla henne vaken för att sedan få henne i säng runt 20 tiden. Trodde jag ja, hehe. Klockan 23 somnade hon efter mycket om och men för att sedan vakna en timma senare av hunger. Skönt nog somnade hon därefter snabbt om.
Imorse vaknade hon runt åtta sedan höll jag henne vaken en timma innan vi begav oss ut på en promenad. Så fort jag la ner henne i vagnen somnade hon och sov sedan under hela promenaden. Nyss var vi uppe på apoteket och köpte mer tillägg så nu sover hon. Hon somnar alltid utav att åka bil.

Det har gått ganska så bra att hålla henne vaken, får se hur det går resten av dagen.. Och vi får se hur natten blir..

Det gick bra att komma i tid till bvc den här gången. Skjuts fick vi av snälla mamma så vi slapp böka med buss. Väl där vägde vi och mätte Metallica. Hon har gått upp till 3950g och var 53,5cm lång. Vi promenerade hem med ett stopp vid konsum för att köpa rödbetor, det blir pyttipanna till middag. Efter att ha legat och tittat på lite lekisar på en filt så somnade nuttis och nu sover hon här på soffan. Nu blir det till att laga middag och äta innan hon ska vakna och äta om någon timme.

Metallica har busigt nog börjat vända på dygnet. Hon sover jätte djupt och länge på dagarna och när hon vaknar så vill hon äta och sedan somna om på en gång. På nätterna sover hon ganska ytligt, oroligt och kortare stunder. När hon sedan vaknar och har ätit så vill hon gärna vara vaken 1-2 timmar innan hon motvilligt somnar om igen. Detta gillas inte speciellt mycket så det ska det bli ändring på. Det värsta är att försöka hålla en super trött bebis vaken. Inte precis lätt som en plätt...

Allting är alltid okej. "Det är okej att du gör så, det är okej att du sa så, det är okej det som hände, jag är okej" alltid okej. Men allt är inte okej. Jag säger aldrig vad jag tänker på och heller aldrig vad jag känner. Mina känslor ligger på hyllan och samlar damm just därför att dom inte spelar någon roll. Jag stänger av mig känslomässigt och håller allt för mig själv. Det funkade bra men nu har det blivit tungt. Trots den tunga lasten så tiger jag precis som förut. Allting är okej.

Metallica   Mamma

Metallica kräks mängder av allt hon äter och beter sig som om hon har ont i magen. Hon blir alldeles otröstlig och spänner ihop sig till en liten boll. Dessutom har hon sovit jätte oroligt de senaste dagarna. Igår ringde jag till sjukvårdsupplysningen för att kolla om dom kunde komma med något tips men blev då tillsagd att åka till barnakuten på danderyd. Jag och Markus åkte dit men jag kände mig jätte töntig för jag är alltid rädd att överdriva. "Tänk om dom säger att man är korkad som inte fattat att det inte var något speciellt utan bara lite magont" tänkte jag men Markus var hur nöjd som helst att vi åkte in för han har velat åka in flera gånger eftersom hon verkar ha så ont. Vi fick betala 120kr och vänta Ca. en timma på att få träffa en läkare som, precis vad jag fruktade, mer eller mindre tyckte att vi var korkade som åkt dit. Hon var så otrevlig och barsk att jag nästan ville gråta. Hatar att sånna personer inte håller sig till lagerarbete eller något annat jobb som inte involverar att möta andra människor. "När började Hitler jobba på sjukhus?" Frågade Markus mig när hon hade lämnat rummet.

Bebis sover och Idol är på tv, eller ja. Just nu är det Cirkus Möller men snart är det Idol igen. Mitt rum måste städas iordning, min och Metallicas sängar måste bäddas rent men det orkar jag inte ikväll så inatt sover vi tillsammans i mosterkattunges stora säng. Läääängtar tills idol är slut och jag ska få krypa ner i sängen med mitt lilla monster bredvid mig.

Jag har precis ätit middag och innan det så har jag fått sova i någon timme. Både bebis och jag var trötta så vi tog en tupplur på soffan, hon sover dock fortfarande.
Idag tog jag, Markus och Metallica en tripp till coop för att köpa fler nappflaskor till henne. Köra bil med bebis i tyckte Markus inte alls lät som en rolig idé speciellt nu när det är snöigt men det gick hur bra som helst. "Kolla, jag leder ett helt folk" sa Markus glatt när vi åkte på vägen med en hel del otåliga bilar bakom oss. Vi körde i 50 men bilarna bakom ville nog köra snäppet snabbare. Med bebis i bilen blev det till att följa skyltarna mer än ordentligt.

Massa, massa skratt har det blivit under dagens lopp. Som jag har sagt förut så finns det nog ingen som kan få mig att skratta så mycket och så rent som Markus. Min bästa vän rakt igenom!

Jag och Metallica har nu på morgonen legat och lyssnat lite på musik innan hon somnade och jag la ner henne i sängen. Nu har jag precis ätit frukost och ska börja göra mig i ordning snart. Idag ska vi få besök från Bvc. Det ska bli kul att se om hon har gått upp lika bra som hon hade gjort sist vi var och vägde henne.

På tal om ingenting så hade min sötnos kjol på sig igår och jag tyckte hon var så himla söt. Jag hann ta ett litet kort. Precis efter detta kort togs så var vi tvungna att byta kläder för bajs var det enda upp på ryggen. Att så små kan släppa ut så mycket och med sånt tryck.

Jag är nästan lite ledsen över att redan ha gått igenom förlossningen. Jag vill göra det igen! Missförstå mig rätt, jag vill inte skaffa ett till barn ännu. Förlossningen var kul. Jag tycker att den var underbar även om det gjorde ont och var jobbigt så älskade jag varenda sekund. Nu i efterhand så kan jag inte annat än le och vara glad när jag tänker på förlossningen. Det var så otroligt mäktigt att det inte går att beskriva. Hela graviditeten har varit så himla häftig att jag knappt kan förstå det själv. Känslan av att bära ett barn i 9 månader och sedan sätta det där älskade barnet till världen är helt galen. Jag vet inte vilka ord jag ska använda när pratar, skriver om det för det känns inte som om några ord i världen räcker till. Vilken kärlek, vilken glädje ett barn kan ge. Helt otroligt...

Idag var det farmors begravning. Tummen ner på den för det är aldrig kul med begravningar. Tårar rann och hjärtan sved. Bebis har varit så lugn hela dagen. Hon har mest bara sovit förutom en gång då hon ville ha mat. När vi kom hem vaknade hon och nu, efter att ha ätit, sover hon igen. Egentligen borde jag hålla henne vaken en stund men hon sover ju så sött så jag har inte hjärta att väcka henne. Markus ska komma hit senare så då lär hon ju vakna för att busa lite med pappa.

Min förlossning gick enligt mig oförskämt bra och jag är super nöjd. Jag har sedan länge på skämt målat upp en fantasi hur vi lyckliga och glada sjunger i bilen på väg in till förlossningen, öppen 10 centimeter och krystar 3 gånger sen så är hon ute. Riktigt så blev det inte men jag skulle inte säga att det var långt ifrån.

Natten till den 25 oktober började jag känna av värkar som sedan höll i sig hela dagen. Runt 02.00 natten till den 26 väckte jag mamma och sa att det mer eller mindre var omöjligt att sova med värkarna. Vi kom på att jag skulle prova ett bad. Sagt och gjort. Jag låg i badet i 35-40 minuter utan att det blev någon skillnad. Eftersom det inte blev bättre så klev jag upp, la mig i sängen och började klocka värkarna. Dom kom med 4-6 minuters mellanrum och hade ökat i styrka men jag var inställd på att det bara var förvärkar som skulle hålla på i ett par dagar.
Tillslut gick jag in till mamma och pappa där jag fick ryggmassage av mamma. Efter ett tag började jag fundera på om jag kanske skulle ta och ringa till förlossningen för värkarna hade tilltagit rejält. Pappa började klocka mina värkar och efter en stund sa han att jag borde gå och ringa för det var bara 2 minuter mellan värkarna. Motvilligt gick jag upp för att hämta telefonen. Jag kände mig inte alls sugen på att ringa eftersom jag inte ville bli besviken ifall dom sa att det inte var något på g. Jag var verkligen inställd på att bebis "inte kunde" komma tidigare, förstföderskor brukar ju oftast gå över tiden, och kände mig mest töntig som ens vågade snudda vid tanken. Hur som helst så ringde jag och efter att ha svarat på lite frågor blev jag välkomnad in på en kontroll. Vi började packa i ordning väskorna och jag ringde Markus och bestämde att vi skulle mötas på förlossningen.

I bilen sjöng jag och mamma glatt med till Melissa Horn förutom var och varannan minut då jag var tvungen att koncentrera mig på att andas genom värkana. Klockan hade hunnit bli 5 när vi väl var framme och mötte Markus på parkeringen. I dörren blev vi mottagna av en barnmorska som visade oss in i ett förlossningsrum.

Det första dom gjorde var att koppla på CTG och en sån där sak som mäter värkarna på min mage. När jag hade suttit en stund kom dom in och skulle undersöka mig. Det visade sig då att jag var 5,5cm öppen och att hela livmodertappen var utplånad. Jag pustade ut av lättnad över att inte bli hemskickad men samtidigt kom nervositeten eftersom det innebar att det verkligen var dags att föda barn.

Ännu ett tag senare kom dom in och frågade om smärtlindring och jag valde att fortsätta utan eftersom jag ännu kunde andas igenom värkarna även om dom gjorde väldigt ont. Jag tyckte att det kändes onödigt att klaga över smärtan eftersom det ändå skulle bli värre. Jag var nog fortfarande inte riktigt införstådd på att förlossningen faktiskt hade startat. Ytterligare ett tag senare valde jag att testa lustgas vilket var en stor besvikelse, i alla fall för mig. Jag kunde inte dra tillräckligt djupa eller hårda andetag att jag fick i mig någon mängd som kunde ge effekt. Jag envisades med att andas vidare med lustgasen men blev snabbt trött på att det inte fungerade som jag ville.

Vid klockan 10.30-11.00 hade jag öppnat mig till 6cm men allt verkade ha avstannat lite så dom tog hål på mina hinnor. När vattnet gick var en obehaglig känsla. Det kändes som att jag kissade på mig och vattnet verkade aldrig sluta forsa. Varm och äckligt blev det. Vid den här tidpunkten fäste dom CTG mätaren på bebis huvud också.

Därefter var vi ensamma på rummet ett tag. Jag vandrade omkring för att försöka få igång saker och ting. Vid den här tiden började värkarna göra ordentligt ont men humöret var på topp och vi skämtade och skrattade för fullt inne på rummet.

Tillslut började jag må illa. Jag satt på huk inne på toaletten och försökte kräkas och andas genom värkarna samtidigt. Efter inte allt för lång tid beslutade jag mig för att jag ville ha ryggmärgsbedövning. Markus gick ut för att hämta någon som kunde ordna det och han var inte nöjd med hur lång tid det tog, även fast vi bara pratar några minuter. Han sprang fram och tillbaka och tyckte att dom kunde jobba fortare.

En undersökning senare visade det sig att illamåendet berodde på att bebis huvud låg precis ovanför spinae och jag var då öppen 8cm. Barmorskorna kopplade på mig dropp och gjorde mig redo för att narkosläkaren skulle sätta epiduralen på mig. Narkosläkaren fick dock lite problem när hon skulle sätta den för att hon inte kom emellan mina kotor och just då kändes det som att jag skulle gå sönder när som helst. Värkarna var som värst och jag låg i en jobbig fosterställning kutandes med ryggen och hade en läkare som stack mig i ryggen. Jag andades på för fullt och tillslut satt "nålen" i ryggen och dom kunde börja fylla på med bedövning. Det märktes nästan på en gång när jag fick den. Värkarnas toppar kapades och dom kortades ner ganska rejält. Efter 15-20 minuter nådde bedövningen sin maximala effekt och det var en lättnad. Värkarna kändes fortfarande men det gick åter utan problem att andas genom dom.

Jag fick tillfälle att vila lite och det var inte fören då jag verkligen blev medveten om hur trött och slut jag var. Ögonen gick i kors av trötthet och jag fick dricka nyponsoppa för att försöka få i mig lite energi, jag hade ingen aptit för något annat.
Trycket neråt började öka och det kändes som om jag snart skulle behöva gå på toa.

Efter ett tag av vilande var det dags att hoppa ur sängen och röra på mig för att hjälpa förlossningen på traven. Jag fick sitta på en stor pilatesboll och gunga. Humöret var fortfarande på topp inne på vårat rum och vi skrattade väldigt mycket. Sedan kräktes jag en del och kände att jag var tvungen att gå och bajsa. Inne på toaletten så kände jag att jag var tvungen att trycka på men barnmorskan sa åt mig att försöka andas och inte trycka. Jag tog mig tillbaka till sängen men då kände jag att det inte gick att hålla emot mer utan jag var tvungen att trycka.

En annan barnmorska kom in och undersökte mig och jag var då öppen 10cm men hon sa att ännu var det inte dags att krysta. Jag fick ställa mig på knä i sängen med uppfällt ryggstöd att hänga på. Denna ställning skulle hjälpa bebis huvud att tränga ner sista biten. Markus stog framför mig, bakom ryggstödet och mamma stog på sidan om mig. Klockan var ca. 12.30. Någon minut därefter sa barnmorskan åt mig att jag kunde börja trycka på under värkarna för att dom skulle se om det var dags. Efter en värk sa hon åt mig att det var dags att börja krysta. Jag tog i för kung och fosterland och tröck på så mycket jag bara kunde. Efter 2-3 värkar hörde jag hur dom sa att bebis huvud syntes men det hade dom inte behövt berätta för det kände jag så bra själv kan jag ju säga. Det var en väldig svidande, brännande känsla samtidigt som jag kände hur det var "något stort" på väg ut.

Därefter gick det väldigt fort. 12.59 var klockan då hon kom ut. Det tog ca. 6 krystvärkar för henne att komma ut och när hon väl var ute så kunde jag inte göra annat än att gråta hej vilt. Tårarna bara rann av lycka och jag försökte ta in så mycket på en gång att det blev alldeles snurrigt i huvudet. Hon lades upp på mitt bröst och Markus klippte navelsträngen.

Förlossningen tog 8 timmar från det att vi kom in till danderyd. Bebis vägde 3410g och var 52cm lång.

Känslan av att få se min lilla bebis för första gången är obeskrivlig. Hela förlossningen var helt otrolig även om det gjorde ont. Smärtan är ingenting att smyga med. Som vi alla förstår så gör det ont men det glöms så fort man får se sin bebis. Det är en annorlunda smärta. En bra smärta. Smärtan är vägen till att få träffa bebis. Det är värt allt i världen, utan tvekan.

Igår hann jag och Markus till min förvåning se en hel film utan att pausa. När vi började titta så hade bebis redan sovit i kanske två timmar så jag trodde att hon skulle vakna mitt i och vilja ha mat men nej. Vaknade gjorde hon två gånger inatt och första gången var hon lite knepig att få att somna om. Hon vill ha en liten vaken period där på natten i någon timme eller två innan hon motvilligt somnar igen. Jag matar, Markus snarkar och sedan väcker jag honom för blöjbyte och då brukar jag passa på att smita iväg och kissa innan hon ska "äta andra tutten". Jag vet inte riktigt varför men det är nästan alltid så att bebis kissar eller bajsar ner Markus. Han är helt säker på att hon gör det med flit och lurar honom att hon är klart tills han tar av blöjan då kör hon igång. Lite lustigt är det för hittills har hon inte kört en sådan luring på mig, men det kommer kanske det också eller så är det just pappa det är roligt att jäklas med.

Nu snusar min ängel så fint i sängen och Markus har åkt till jobbet. Vad ska jag göra? Äta frukost kanske vore en bra idé.

6 dagar efter förlossning

Igår kväll låg pluttis och sov så gott på mig