Mamma mådde inte alls bra idag och av den anledningen blev det ingen skola för mig. Jag ville inte lämpa över min dotter på henne då hon inte såg ut att ha den orken. Det var en "viktig" dag för mig att vara i skolan eftersom jag måste bocka av skäggklippning, men så här kan det bli när man har barn och det är ingenting att göra åt. Jag jämrar mig inte över det utan njöt av en dag hemma med min kära dotter, vän Matilda, mamma, syster Denise och en från hennes jobb som var på besök. Hux flux fick jag för mig att det skulle flyttas nu på en gång, så fram och tillbaka körde vi med Matildas bil med samtliga av mina och Metallicas prylar. Det som finns kvar här hemma är Tallsans säng och nödvändigheter för att klara av natten och halva morgondagen. Jag planerar alltså att vakna upp i vår nya lägenhet på lördag trots att det inte är färdigmålat. Varför jag kände att det blev så bråttom är för att min syster kommer hem och sover här imorgon till söndag och jag vill inte ligga i en 90 säng och trängas med Markus. (Vi sover just nu i Denise stora säng när hon är borta) Dessutom verkar Metallica inte alls vilja dela rum med oss längre. Vi har märkt att när vi sover i samma rum vaknar hon ofta om nätterna. Kanske är något som stör henne, jag vet inte.

Ja men eftersom vi planerar att vara flyttade redan imorgon ska vi åka och storhandla ikväll. Jag har varit duktig och gjort upp vad vi ska äta varje dag i en vecka från och med imorgon och skrivit en lista på allt som behöver inhandlas, både i matväg och till hushållet. En lista över vad som behövs från IKEA som vi planerar att plöja igenom på lördag har också gjorts. Duktigt!

Ni märker nog själv att den här bloggen inte är speciellt rolig längre, så det behöver jag nog inte tala om. Vad det beror på är helt enkelt att jag har mycket annat i huvudet just nu. Saker händer och saker ska hända. Jag försöker fokusera på mig själv och det jag har ansvar för just nu. Vi har bestämt att få klart den här flytten nu snarast. Det känns surt att betala hyra för en lägenhet man inte bor i, så nu är det dags att måla klart och flytta in. Jag ska börja ta tag i dagsaktiviteter för mig och lilla M, för här hemma kan vi inte sitta hela dagarna. Jag är ute efter att hitta någon babyrytmik (?) eller vad det heter. Någon träff med sång, ramsor och lite så. Jag tror det kan vara något som Metallica skulle uppskatta, hon som är så förtjust i sång. Men vi får se vad vi kan hitta på.

Imorgon är det skola för mig igen och på lektionen ska vi klippa skägg. Det ska väll bli.. helt okej. Det är ingenting jag hurrar över men heller inget jag gråter för, hehe.

För att slippa tänka på alla känslor som finns inom mig just nu åkte jag, Markus och Metallica till jakobsberg för att handla kläder till Metallica. Den lilla damen har inga kläder i strl 68 och börjar växa ur 62, så det var en behövlig shopping. Känslorna lämnade mig dock inte och jag antar att det inte är några jag kan gömma undan. Just nu är det som om jag sitter med hjärtat i handen och min andning förblir ansträngd. Jag kramar tummarna blåa och hoppas att det här snart är över, att allt snart är som det ska vara.

Förresten, sa jag att jag var i skolan hela dagen idag och att jag faktiskt tyckte att det var roligt? Nehe, men då säger jag det nu. Jag var i skolan hela dagen idag och jag tyckte det var roligt!

Oftast är det Markus som håller i badningen och kvällsrutinerna med Metallica, förutom då han jobbar kväll, men på söndagar hinner han aldrig hem tills dess så då är det mor och dotter tid. Även fast det finns många andra dagar då jag och bebis är själva så är söndagarna något speciellt, det är vår dag. Vi badar länge tillsammans och skrattar högt båda två. Känner mig ibland lite töntig när jag fånar mig för att roa henne och kommer på mig själv med att tycka det är lika roligt själv, om inte roligare. Hehe. Men det är väll helt okej det också. Antar jag…

Per ardua ad astra

Bobbie berättade för mamma att han trodde stenhårt på att apelsiner gör en frisk, detta skrattade jag åt men kom ändå och tänka på det nu när jag blev sjuk. I måndags åt jag en apelsin och mådde mycket bättre på tisdagen, då trodde jag att jag hade kommit undan och struntade i att äta en till. Det skulle jag inte gjort för i onsdags, alltså igår, mådde jag sämre än jag hade gjort på måndagen. Igår tog jag en apelsin och illamåendet är nästan borta idag men tyvärr har jag dragit på mig halsont istället. Jag tror att det är för att jag inte åt den där jäkla apelsinen i tisdags.. Markus verkar i alla fall bra mycket bättre och är just nu iväg på en promenad med Metallica. För mig är det väldigt viktigt att Metallica får frisk luft varje dag och inte blir instängd, är det bara jag som har fått för mig att det är "viktigt" eller är det så?

Nu ska jag lägga in bilder från dopet och sedan slänga upp ett par här.

Metallica blev ledsen så fort man tog fram nappflaskan igår. Jag hoppas det var för att hon var så trött där på kvällen och bara ville sova, annars är det inte ett bra tecken att bebisar inte vill äta. Hon har i alla fall sovit hela natten och sover fortfarande (!!). Som det ser ut just nu blir det dop idag. Nä nu ska jag gå och väcka min Markus, det finns ett par små förberedelser kvar att fixa innan dopet klockan 12.30.

Metallica sov enda till klockan tjugo över ett och när hon vaknade var hon fortfarande lite hängig men mycket piggare. Febern är borta och maten stannar kvar i magen. Hennes glada humör börjar komma tillbaka och hon ler mest hela tiden, precis som hon brukar. Lite mer än en timme orkade hon vara vaken och titta på lekisar innan hon ville i säng igen. Jag hurrar här hemma! Hoppas att det fortsätter på bättringsvägen och att hon blir frisk nu.

Minnen. Kort och bra.

Metallicas förkylning sa upp sig och istället tog magsjukan över. Hon kaskadkräks och allt hon stoppar i sig kommer upp lika fort igen. Febern ligger på 38.4 som vi försöker hålla ner med hjälp av alvedon. Lilla hjärtat har förlorat sin färg och är nu helt blek. Hängig som bara den är hon, och hon som aldrig kan somna annat än på mage somnade imorse på rygg av utmattning. Slagen hjälte. Jag var tvungen att åka iväg på ett möte i skolan, sista chansen möte för annars skulle jag bli utskriven men nu är jag hemma igen och ska ta hand om min älskling. BVC rådde att ge 5ml nutramigen var femte minut för att se till att hon får i sig näring, förhoppningsvis funkar det och vi kan få bukt på hennes elände. Mamma hjärtat svider, om jag bara kunde ta det här ifrån henne..

Det slog mig idag att jag väldigt snart ska flytta. Allting är klart, datumet för inflyttning var igår, vår första hyresräkning kom för någon dag sedan och idag var jag inne och adressändrade. Vi ska bara måla klart Metallicas rum innan vi flyttar dit men det är nog snabbt avklarat. Som den mammagris jag är har jag seperationsångest men tröstar mig med att det bara tar mig tre minuter att gå hit. Jag oroar mig för att behöva vara mycket "ensam" (citationstecken för att jag egentligen inte är ensam då Metallica är med mig) då Markus jobbar. Men det är nog bara nu eftersom jag är van vid att alltid ha folk runt omkring mig. Jag är aldrig själv (även om Metallica inte vore här). När vi väl flyttat kommer jag nog den oron försvinna, dessutom kommer jag nog ofta ha folk där eller gå över till mina föräldrar. Markus skämtar om att jag aldrig kommer vara hemma utan han kommer få släpa hem mig från mamma. Han skämtar nog inte egentligen.. Nej, men riktigt så illa tror jag inte att det kommer att bli. Hehe. Nä, nu ska jag fortsätta packa ner lite saker i rummet och städa iordning lite så att det inte är så stökigt när vi ska sova därinne inatt.

Här hemma har vi tappat rutinerna helt. Metallica har också börjat vakna på natten, om det beror på att hon är förkyld eller att sömnbehovet är annat vet jag inte. Det är inte så att hon vaknar och är pigg utan hon vill ha nappen sedan somnar hon om igen, men detta gör att vi nu de senaste nätterna har fått gå upp en gång i timmen. På dagarna vill hon inte sova alls och kanske är det så att hon har blivit så pass stor att hon vill vara vaken nästan hela tiden. Med imorgon som start börjar vi projekt, nya rutiner. En sak vi har fått till är att hon vaknar vid sju på morgnarna istället för åtta- halv nio. Nu ska bara resten ordnas, för så här kan vi inte ha det. Fasta rutiner behövs för både mig och bebis.

Anonym om Namnstatistik:
Det är det fulaste namn ett barn kan få, så det är väl inte så konstigt att det är så få som heter det. Elakt att döpa sitt barn till ett namn som är så fruktansvärt fult. Tur att hon kan byta namn när hon blir äldre, synd att behöva växa upp och bli mobbad för det. Oansvarigt!

För det första vill jag säga det som nästan alltid blir sagt till anonyma. Skriv dit ditt namn, stå för vem du är och dina åsikter. Det är rent ut av patetiskt av dig att kommentera det du gjort just därför att ditt tycke om mitt barns namn inte är väsentligt. Metallica är det fulaste namn ett barn kan få, enligt dig. Det är din åsikt men av din kommentar att döma verkar du tro att du talar för alla. Du säger att jag är elak för att jag har döpt mitt barn till ett namn som jag faktiskt tycker är otroligt vackert. Själv tycker jag att det vore elakt att döpa barn till något utefter vad andra ska tycka. Det spelar ingen roll vilket namn jag ger mitt barn för det kommer alltid finnas folk som inte tycker om det. Risken för att ett barn som heter Metallica blir retat är lika stor som för ett barn som heter t.ex. Kajsa, för det rimmar på bajsa. Heter någon Felix kan han bli retad för det är ett namn på Ketchup. Förstår du min poäng? Du kanske tycker att vi borde sluta döpa våra barn. Sedan att Metallica är ett ovanligt namn som man antingen hatar eller älskar spelar för mig ingen roll. Men jag håller med dig, det är tur att man kan byta namn, men det är inte mer tur för Metallica än för någon annan. Att jag skulle vara oansvarig för att ha döpt mitt barn till ett namn jag tycker är fint och som jag tycker att hon passar i, kan jag inte riktigt hålla med om. Men det där är som sagt din åsikt. En åsikt om ett namn som du kände dig tvungen att uttrycka på ett fult sätt i en blogg som i princip handlar om en flicka som bär det namnet. Behöver jag säga mer? Du är ett skämt.

Vi spenderade ett par timmar på Astrid Lindgrens barnakut igår. Metallica höll i mina pekfingrar och drog sig upp till sittande, precis som hon brukar. Den här gången skulle vi fortsätta och prova dra oss upp till stående, och det var där något gick snett. Av skriket att döma fick hon väldigt ont. Hon blev helt hysterisk, grät otröstligt och hennes skrik trängde igenom den hårdaste betong. Panikslagen sprang jag med Metallica i famnen till mamma och gapade om att något var fel, ringde till sjukvårsupplysningen och fick order om att åka till sjukhuset. Tanten jag pratade försökte lugna mig med att berätta att det var väldigt vanligt att det här hände och jag skulle inte dra tungt över mig som mamma. Jag måste ha låtit väldigt otrevlig när jag med höjd röst sa att jag inte har tid att tänka över hur vidare bra mamma jag är och slängde på luren. Därefter ringde jag till en taxi som tog för lång tid, en kvart senare var ambulansen här och konstaterade att något med hennes vänster arm var galet. Vid det här laget hade Metallica lugnat ner sig och verkade inte ha lika ont men drog sig från att använda sin vänstra arm. Ambulansmännen trodde att dom skulle kunna fixa till det på plats men det visade sig vara lite knepigt, så vi fick ringa efter bil. Markus kom med bil och vi körde till Astrid lindgren. Väl där fick hon alvedon sedan satte vi oss ner och väntade på att få träffa en doktor. Markus mamma kom och bytte av Markus som behövde åka till jobbet och min mamma som var sjuk och behövde åka hem, och blev kvar med oss hela tiden. Tillslut fick vi träffa en doktor som kände på armen utan att Metallica brydde sig, tills hon vred till och Metallicas tårkanaler sattes igång och hon skrek i högan skyn. Därefter fick vi gå upp till röntgen men lagom till det var dags mådde Metallica bra och hon använde sina båda armar precis som vanligt. Röntgen visade ingenting utan det var nog så att en led hamnet lite snett och när doktorn vred hoppade den rätt igen. Vi fick åka hem och Metallica somnade på en gång efter att ha fått lite mat.

Jag var själv helt slut och somnade i soffan innan jag tvingade mig upp och borsta tänderna och lade mig till rätta i sängen. Jag har aldrig hört Metallica skrika på det sättet hon gjorde. Det fick mitt hjärta att brista och hela jag skakade. Även fast alla sa att det här är jätte vanligt och betyder inte alls att man har dragit hårt i armen på något sätt kunde jag inte låta bli att klandra mig själv för hennes olycka. Men jag måste tänka att det är sånt som händer, det var mitt fel men det var absolut inte med min mening. Jag förundras över hur min lilla tjej tots all smärta höll modet uppe under hela tiden. Hon hade uppenbart ont men kostade ändå på sig leenden, nyfikenhet och bra humör. Mammas duktiga, fina lilla tjej.

Bobbie skrev till mig att det fanns 13 stycken kvinnor i Sverige som bär namnet Metallica, dock bara två stycken som har det som tilltalsnamn. Jag trodde att han måste läst fel för sist jag var inne och kollade fanns det bara sex stycken kvinnor och inga män med namnet. Men nej, mycket riktigt stog det nu 13 kvinnor och en man. Jag som var inne för bara några månader sedan. Antingen uppdateras sidan sällan eller så har det tillkommit ett par Metallicor på senaste. Nyfiken som jag är var jag tvungen att ta en titt på vart i Sverige dessa Metallicor håller till och till min stora förvåning står det att TVÅ stycken bor i Upplands-bro. Kan det verkligen stämma undrar jag. En av dom måste ju vara min lilla flicka men vem är den andra? Upplands-bro är inte så stort och Metallica är inte så vanligt, tycker att man borde hört från något vänster att det finns ett till par som döpt sitt barn till Metallica här. Men vad vet jag. Lite knäppt är det i alla fall.

Efter ett par dagar med smakportioner innan lunchen började Metallicas mage krångla. Hon fick som magknip och kämpade hårt för att kunna bajsa. Jag tänkte då att vi lägger ner smakisarna ett par dagar för att se om det blir bättre, det blev det. Nu efter en vecka utan tänkte jag att vi skulle prova igen för att se om det verkligen var det som orsakade magknipet, det var det. Lilla hjärtat fick ont i magen på en gång efter två små skedar. Nu tänker jag som så att vi hoppar över ett par dagar och sedan gör vi ett nytt försök men denna gång med något annat än det vi testat hittills. Hon tycker ju att det är så gott. Gapar hela tiden och efteråt höll hon på att äta upp papperet jag använt för att torka henne runt munnen med. Vi får se hur det blir.

Babysim idag. Metallica var trött och hungrig, ni kan nog själva lista ut hur det gick. Efter tio minuter tröttnade hon och ville ha mat. Bättre lycka nästa gång, då ska vi äta innan så att vi slipper besök av hungern mitt i badandet. Hon tyckte i alla fall att det var roligt till en början och pratade på för fullt med dom andra bebisarna.

Klockan 09.00 satt Metallica och jag bänkade framför datorn och live nation. Varför? Jo för att då släpptes biljetterna till Metallica som spelar i Göteborg i sommar. Detta är vår födelsedagspresent till Markus. Var det någon som sa världens bästa flickvän och dotter? Vi sitter säkert.
Otåliga och ivriga som vi är ska han få den redan ikväll fastän han inte fyller år fören i maj.

Varför? Jo för att då får jag mysa massor med min underbara lilla Metallica! ♥

Markus vet inte om det ännu men han har precis köpt en klänning och ett par skor till mig. Snäll som jag är låter jag det vara förtidig födelsedagspresent OCH julklapp, så nu behöver han inte tänka på det. Hehe. Tack älskling!

Förutom det så kom anmälan om gemensam vårdnad från skatteverket idag. Som det ser ut just nu sitter jag på hela vårdnaden och det för att jag ville vara säker på vart Markus stog innan vi delade på den. Idag vet jag exakt vart vi har Markus och det är ingen tvekan om att han ska ha halva vårdnaden om sin dotter. Som han har längtat. Jag tror det är en viktig grej för honom det här med vårdnaden men han har inte velat pressa mig eftersom han förstår varför jag velat vänta. Men som sagt nu ska bara papperna fyllas i och skickas iväg sedan är det klart.

Jag har många gånger fått höra att jag och mamma har en relation som många drömmer om. Vi kan prata om precis allt och det naturligt. Det finns inget som är pinsamt eller dumt. Mamma är den jag alltid vänder mig till oavsett vad. Hon är min allra bästa vän.

Pappa är den som har varit med mig överallt. Även om resten av familjen alltid funnits där minst lika mycket så är det pappa jag ser när jag tänker tillbaka på en viss tid. Han höll alltid hoppet uppe åt mig när jag inte orkade. Jag och pappa är tillskillnad från mig och mamma väldigt olika. Men han är precis som mamma en av de första jag vänder mig till när jag behöver.

Det finns massor mer att skriva om mina föräldrar men jag vet inte hur jag ska sätta ord på det. Mamma och pappa är dom som har satt mig till världen och uppfostrat mig. Jag är mäkta stolt över mina föräldrar.

Igår var ingen bra dag. På kvällen när vi lagt oss för att sova släpptes alla känslorna ur mig i form av tårar. Jag låg och grät för mig själv och ville inte svara Markus vad det var som var fel. Markus som redan hade förstått frågade om det var Metallica. Då brast det för mig och tyst snyftande gick över till tunga hulkningar. Tårarna sprutade ur min ögon och jag låg länge gråtandes i Markus famn. Det var Metallica jag var ledsen över. Jag var helt enkelt tömd på ork och kraft att jag inte kunde känna glädjen. Bara den känslan satte igång mina kräkreflexer. Jag skämdes över att ens ha snuddat vid tanken av att inte kunna ta hand om Metallica längre. Hon är ju mitt liv. Hur kan jag med något så underbart känna sorg? Tanken av ett liv utan Metallica får benen att ge vika. Tanken av att vakna upp en morgon utan Metallica suger luften ur mina lungor. Bara tanken tar mer eller mindre död på mig. Jag älskar Metallica och skulle aldrig vilja lämna ifrån mig henne. Men vissa dagar är det tungt. Nu skriver jag om något man egentligen inte får skriva om. Jag skriver om mammalivets baksida och det är ingenting man talar högt om. Välmedveten om detta skriver jag i alla fall. Idag känns det bra igen men det kommer komma fler dagar då jag gråter. Jag måste lära mig att det bara är tröttheten som tar ut sin rätt och ger en oärlig känsla för stunden. Jag frågade Markus gång på gång vad jag är för en hemsk människa och han svarade att det inte är något hemskt med mig utan att alla känner precis som jag någon gång. Någonstans vet jag att det är sant men jag känner mig ändå som den enda i världen. Kanske är det just för att ingen vill prata om det. Att man skäms så mycket att man inte vill att någon annan ska veta. Så känns det för mig. Jag skäms enda in i ryggmärgen men borde egentligen inte göra det. Med gott samvete kan jag tycka att det är jobbigt ibland eftersom jag älskar och tar hand om Metallica på bästa möjliga sätt även fast jag är helt slut vissa stunder.

Jag vet att många säkert har höjt på ögonbrynen nu och undrar hur i helvete jag tänkte när jag skrev det här. Det är ingenting man pratar om!! Allt är underbart med barn!! Så varsågoda. Bombadera mig med kommentarer om vilken dålig mamma jag är och att jag minsann inte borde ha barn om det känns nödvändigt. Men gör det med gott samvete.