En liten paus kanske

Metallica ligger tråkigt nog sjuk i feber som går uppåt 40grader. Hon skulle egentligen vaccinerats idag men vi fick snällt skjuta upp det till hon är frisk. Det är inte ovanligt att barn blir sjuka när dom börjar på förskolan och vi hade faktiskt räknat med att det skulle dyka upp en och annan sjukdom inom den första veckan. Mammahjärtat brister när jag ser min lilla flicka vara sjuk men samtidigt njuter jag på mitt egna lilla sjuka sätt, för hon blir så himla gosig och mysig när hon är hängig. Men trots det vill jag såklart att hon ska krya på sig och bli bra så fort som möjligt.

Jag måste dessutom också säga att uppdateringen här på bloggen förmodligen kommer att börja sina. Det känns som om jag en tid framöver har en hel del att lägga min fulla koncentration och uppmärksamhet på. Jag måste ordna upp saker och ting, samt jobba in bra rutiner i vardagen igen. Därför väljer jag att lägga bloggen lite på hyllan till dess att tillfälle ges för uppdatering.

Spännande!

Markus ringde nyss och sa att han var påväg hem och ska hämta Metallica vid två igen! Åh herregud. Jag är nog inte ensam om att vara nervös. Men jag är säker på att det kommer att gå bra, om annat så ringer dom till oss och då är vi är ju inte långt därifrån om fallet skulle vara så. Åh! Min stora tjej!

Stora förskole-tjejen

Den här veckan har som sagt Markus skolat in Metallica på förskolan, vilket har gått super bra hittills och idag är sista dagen. När han igår kom hem mitt på dagen UTAN Metallica var min första tanke att han hade glömt henne någonstans. Det hade han självklart inte gjort utan det var dags för Metallica att prova på att vara där utan mamma eller pappa.

Under bara den här veckan har Metallica växt så mycket i mina ögon att det nästan är löjligt. Vad har jag hållit på med undrar jag. Varför har jag envisats med att mata in skedarna i munnen på henne när hon faktiskt kan äta själv, det är tillochmed mindre kladdigt när hon äter själv. Jag förstår heller inte varför jag har slösat pengar på en massa burkmat till henne när hon är en riktigt matglad filur som mer än gärna äter samma mat som mamma och pappa. Nej men det är en massa småsaker också som har fått mig att tänka om helt och hållet. Metallica klarar otroligt mycket mer än vad jag har förstått, eller kanske inte velat förstå. Det var så himla mysigt att sitta vid matbordet igår. Där sitter vi alla tre tillsammans och äter var och en försig, samtidigt som vi pratar om hur det har varit för Metallica på förskolan. Jag älskar det!

Som jag skrev så är det sista inskolningsdagen idag. Jag är så himla glad över att det har gått så bra som det har gjort. Däremot ska Bubbas vaccineras på måndag vilket hon brukar få feber av och då blir det ju till att stanna hemma från förskolan. Men det är ingen större fara, då blir det mamma och Bubbas hemma eftersom pappa börjar jobba på tisdag.

Vår Metallica

Jag måste nog säga att det var en helt otroligt känsla att fira Metallicas ettårsdag. Jag tittar på min flicka som jag för ett år sedan satte till världen och jag minns hur liten hon var. Det knakar till lite i mammahjärtat när jag förstår hur stor hon har blivit och hur mycket större hon kommer att bli, men det är så fantastiskt underbart på samma gång. Jag ser en underbar liten tjej som har en helt otroligt fin personlighet och en intelligens som emellanåt förvånar. Allt det jag ser har jag tillsammans med Markus skapat och uppfostrat. Det är den där lilla tjejen som en gång bodde i min mage och gjorde mig galen genom att sparka hårt på revbenen. Den där lilla tjejen som nu faktiskt inte är så himla liten längre. Ett år! Min ettåriga dotter. Min dotter. Jag är en förbannat stolt mamma!

Even if saving you sends me to heaven!



Är det en vanlig dag...

Nej det är ingen vanlig dag för det är Metallicas födelsedag, hurra hurra hurra!

Vi började dagen med att sjunga för prinsessan när hon låg i sängen. Efter att ha ätit sin välling fick hon öppna en present, sedan läste vi tillsammans i boken hon fick. Metallica verkar en aning förvirrad och misstänksam över varför vi sjunger, ger presenter och pratar som om hon snart ska flytta hemifrån. Hon är nog ännu lite liten för att förstå att hon fyller år och att man då får sång, presenter och massa grattis, pussar och kramar. Mamman och pappan i det här hemmet är i alla fall i extas och kan inte förstå att hon blir ett år idag. Tårögda kollar vi på vår lilla tjej som inte längre är så liten. Stora Metallica!

Markus och Metallica är på förskolan nu och jag ska sätta igång och städa här hemma. Ikväll kommer det gäster och då ska det ätas tårta, öppnas presenter och sjungas ännu mer för lilla prinsessan!

26 oktober 2011



Längtan

Det har gått jätte bra på förskolan idag och Metallica sken som en sol när hon kom hem. Imorgon ska dom stanna över lunchen för att på onsdag stanna hela dagen. Metallica hade varit lite blyg i början men efter ett tag var hon igång. Stora Bubbasen!

Vi åkte senare på dagen och köpte lite födelsedagspresenter till på onsdag då det är Metallicas stora dag! Jag kan inte förstå det, kan verkligen inte för mitt liv förstå hur det redan kan ha gått ett år, samtidigt som det känns som om hon har varit här hela livet. Men det är underbart, och jag ser framemot att hålla kalas på onsdag. Jag längtar efter att få gå in och sjunga för min prinsessa när hon ligger i sängen, längtar efter att få ge henne en present på morgonen innan hon äter frukost, längtar efter att låta henne hugga in på tårtan trots att jag egentligen vill skjuta upp sockerätandet så långt i åldern som möjligt och jag längtar efter att få gratulera min dotter på hennes ett årsdag, för det är stort. Väldigt stort.


Pappret tog slut så jag får slå in bilen imorgon när jag införskaffat mer, snören måste jag också köpa och knyta på men sen är dom klara.



Bubbas blir stor!

Vi var och träffade min storebror igår, alltså Metallicas morbror, vilket var jätte mysigt. Det var ett bra tag sedan vi träffades så det var verkligen på tiden. Metallica var lite blyg i början men efter ett tag blev hon mer nyfiken och emellanåt såg hon ut att inte kunna slita sin blick från sin fina morbror. Framåt slutet blev hon jätte trött och gnällde mest hela tiden så när vi skulle börja vår tre timmars resa hemåt somnade hon på en gång i bilen.

Idag däremot är det en av Bubbas större dagar. Klockan 9.20 stog Metallica redo med sin pappa för att gå mot sin första dag på förskolan! Åh, min stora tjej! Jag kan knappt förstå att hon har blivit så stor att hon faktiskt fyller ett år om bara två dagar. Det är så otroligt häftigt hur hon har utvecklats på den här tiden och blivit en sån underbar liten människa. Hon går nu att komunicera med på ett helt annat sätt. Jag har tänkt flera gånger att jag ska skriva om hennes utveckling och framsteg men alla mina försök har blivit så röriga då det är så mycket jag vill skriva, men jag ska försöka igen snart.

Markus och Metallica borde komma hem snart eftersom dom bara ska vara på förksolan en timme första dagen. ÅH! När hon kommer hem ska jag pussa och krama henne och få fråga, för första gången, hur hennes dag på förskolan har varit. Mammas stora, fina, duktiga älskade tjej!!



Crybaby

Vårdcentralen ringde idag, odlingen visade ingenting. Läkaren bad mig komma upp och lämna mer blodprover samt träffa henne. Jag orkar inte ens berätta vad som sades mer än att proverna var inte något vidare bra, urinstickan visar fortfarande på urinvägsinfektion, så nu äter jag antibiotika mot det också och dom har skickat remiss till jakobsberg för ultraljud över galla och tarmar. Usch och fy! Jag vill bara bli av med allt vad sjukdomar heter och börja må bra, känns som om jag har varit sjuk alldeles för länge nu. Markus kallar mig för crybaby och ja, jag håller med men jag tänker inte sluta klaga för det.

Mer än att besöka vårdcentralen har jag inte gjort idag, för när vi kom hem därifrån och jag tagit min andra dos tabletter började jag må skit. Markus och Metallica var iväg på lite äventyr medan jag tog en lur här hemma.

Imorgon är det planerat att vi ska iväg med Markus föräldrar och syster för lite middag och konsert (?). Jag är inte helt hundra på vad det är men det är något som Markus mamma fick i födelsedagspresent. Vi får hålla tummarna för att jag mår så pass bra att jag orkar följa med. Jag måste nämligen vara så pigg som möjligt till på söndag då jag ska hälsa på min älskade Bobbie. Äntligen! Jag tänker inte låta någonting hindra mig denna gången!

slut tjej

Jag trotsar denna äckliga sjukdom genom att köra slut på mig vilket kanske inte heller är så bra, men just nu vägrar jag att vara sjuk. Eller ja, i alla fall så gott jag kan. Vi har varit iväg idag och köpt en bilstol till Metallica och en hel del kläder till henne eftersom hon börjar på dagis nästa vecka, och dagis innebär många ombyten. Jag är nöjd med att ha varit uppe ur soffan idag men nu känner jag mig mer död än levande här på soffan. Medicinen jag har fått verkar faktiskt inte vara så himla bra för mig. Jag känner mig en aning illa medtagen när jag tar den, men jag vill ju inte ha kvar den här äckliga bältrosen så det är väll bara att knapra på. Imorgon ska dom (förhoppningsvis) ringa från vårdcentralen om mina provsvar och då får jag väll höra vad dom säger. Jag har inte allt för stora förhoppningar utan jag antar att jag ändå kommer att få ta fram den irriterade tonen och be dom att skicka en remiss någon annanstans. Jaja, nu ska jag hoppa ner under täcket här på soffan och titta lite på tv innan jag somnar.

Det här är bara ett enda stort klagomål

Jag är så trött. Trött på att vara sjuk, trött på att aldrig bli ordentligt bra, trött på vårdcentralen och allt som hör därtill. Jag sitter hemma och väntar på provsvar från en odling som vårdcentralen aldrig har skickat iväg, för att någon idiot där uppenbarligen inte kan sköta sitt jobb ordentligt. Jag går omkring med en urinvägsinfektion som vägrat försvinna utav antibiotika. Jag har haft urinvägsinfektionen i över två veckor och jag får ingen ytterligare behandling för att vi ska avvakta tills provsvaren kommer, jag säger det igen, provsvaren från en odling som dom inte har skickat. Jag går runt med en förbannad magsmärta och vaknar på nätterna av att magen krampar. Jag får utslag på magen som gör ont som bara tusen men sägs vara normala. Jag ringer igen till vårdcentralen för att fråga om odlingen, det är nu jag får sagt att dom inte blivit skickade, sur som ättika kräver jag att dom ska göra någonting rätt för en gångs skull. Jag får en tid samma dag på eftermiddagen för att träffa en läkare, samma idiot läkare som förra gången. Kärringen fattar inte ett skit och verkar mer förvirrad än vad jag är. Hon konstaterar än en gång en urinvägsinfektion men vill ÄN EN GÅNG avvakta med behandling tills dess att provsvaren kommer, för denna gång lovar hon att dom ska skicka iväg odlingen. Det är ju ett jävla skämt. Jag berättar att jag har fått utslag och blir bedd att dra upp tröjan. Bältros! Säger hon innan hon ens har kunnat kolla ordentligt. Inget tvivel, utan det är bältros. Lite konstigt tyckte hon eftersom det oftast är äldre som får det men jo då, bältros it is. Det här är ju ett ännu större skämt. Jag får tabletter att äta för att behandla bältrosen, det var tydligen mycket viktigt att börja behandla inom 72 timmar, varför kunde jag inte fråga eftersom jag fortfarande satt och var äcklad över min bältros. Innan vi gick frågade Markus om man inte ska ta några blodprover, varpå hon svarar att jag är välkommen att titta förbi imorgon och ta lite prover om jag ville. Om jag ville? Ja, jo men det vill jag jätte gärna, bara för skojs skull liksom. I'll be there! När vi kommer hem tar jag min medicin och allt är frid och fröjd. Klockan blir tio och jag sitter och pratar med min syster i telefon när jag plötsligt känner mig illamående och yr. Vi lägger på och jag försöker förstå vad som händer. Armar och ben håller på att domna bort, över armarna bränns utav bara satan, jag fryser så mycket att jag hackar tänder och skakar, huvudvärken är inte att leka med och jag har ont i hela kroppen. Vi tar tempen men den ligger på 37.0. 20 minuter senare säger Markus mamma i telefonen åt oss att ta tempen igen, då visar det sig att min temp har stigit till 38.4. Tillslut blir det så illa att jag bara ligger och grinar och då bestämmer Markus att vi ska åka till akuten. Vi åkte hem från akuten ett x antal timmar senare utan att ha träffat en doktor. Jag började må bättre och tjatade till mig att få åka hem. Nu har jag tagit min andra dos av medicinen. Jag hoppas, hoppas, hoppas för mitt liv att det inte ska bli som igår.

Satan vilket inlägg, men det var behövt. Jag är bara så jävla trött!

2011-10-14 Jag älskar dig!



Storstädning

Vi har umgåtts med våra fina vänner Sanna och Bella idag, samt varit i jakobsberg och kikat. Efter det åkte Markus och Metallica till hennes farföräldrar medan jag skulle storstäda. Jag är fortfarande inte klar men just nu har jag en paus. Känner helst för att hoppa i sängen och sova men jag vet att jag kommer bli stressad över städningen imorgon om det inte blir klart ikväll. Imorgon är det en speciell dag faktiskt och jag vill ha det rent och snyggt. Metallica sticker över till sin mormor redan vid två tiden imorgon och efter det är jag och Markus själva till på söndag, läskigt, men vi har lite att fira och göra bara vi två. Åh, det ska bli så mysigt! Nej, nu ska jag väll sätta igång och rallystäda innan jag går och dunar.

Du blir ett år om bara två veckor! Antar att dom har rätt när dom säger att tiden går fort när man har roligt.





Min älskade lilla flicka, om du bara visste hur mycket jag älskar dig!


Metallica testar gränser

Det börjar verkligen märkas nu att Metallica testar sina gränser. Hon har fått för sig att det är roligt att slå sin mamma i ansiktet, vilket inte hennes mamma finner underhållande överhuvudtaget. När jag säger åt henne så skrattar hon åt mig! Förstår ni vilken liten skitunge vi har att göra med ibland. Jag tycker att det är väldigt svårt det här med hur man ska säga åt henne, för hon är ju fortfarande bara ett litet barn men jag vill absolut inte få henne att tro att det är okej att slåss för det. Just nu gör jag så att jag säger ajaj, nej och försiktigt. Sedan visar jag henne hur man klappar försiktigt, och ibland kan hon faktiskt vara gosig och klappa fint men det dröjer bara några sekunder innan hon slår igen. Det är där jag blir lite fundersam över hur jag ska gå tillväga. Jag tänker så att jag ska visa henne på ett bra och ordentligt sätt att hon inte får vara hos mig om hon slåss, men det är svårt när hon blir ledsen och ser så oförstående ut. Men jag antar att man bara får stålsätta sig och ignorera att hon blir arg eller ledsen när man ska lära henne rätt och fel, för det är ju faktiskt väldigt viktigt att lära sig det.

Lebbobläbbo

Intresseklubben, fram med era anteckningsblock nu. Igår kollade vi lite på simpsons och Marge kallade en sjöko för "lebbobläbbo"! Kan. Inte. Sluta. Skratta. Vilket lebbobläbbo, hahaha! Jag dör...


Vårdcentralen är ju ett smärre skämt ibland

Efter att ha ringt till vårdcentralen och fått en tid tio minuter senare fick vi konstaterat att urinvägsinfektionen, eller vad det nu är, är inte borta. Läkaren var lite.. Ja jag vet inte. Hon höll på att vela fram och tillbaka om vad jag skulle göra och ändrade sig hela tiden. "Jag kan skriva ut en ny kur. Ja, så gör vi! Eller... Så kan du avvakta tills odlingen är klar på måndag. Eller... Hm.. Om jag vore du skulle jag avvakta tror jag.." Säger hon och jag sitter totalförvirrad och ser dum ut medan jag lyssnar på hennes obeslutsamhet. Det landade tillslut på att jag skulle avvakta till på måndag. Innan vi skulle gå frågar jag om det är så att någon ringer mig på måndag då och talar om vad jag ska göra, varpå hon svarar att det kan hon inte lova men att hon ska skriva en lapp till den läkaren jag hade förra gången jag var där. Jahaja tänker jag och går därifrån. Vårdcentralen alltså.. Vad mer ska man förvänta sig.

Jag mår relativt bra i alla fall och ska röja upp lite här hemma tills dess att Sanna ska komma över på vår lilla tjejkväll.


Vill någon byta mage? Jag börjar tröttna rätt rejält på min nu.

Åh vilken härlig natt vi har haft. Denna gång var det inte Metallica, hon sov hela natten igenom utan det var min mage som höll oss sömnlösa. Jag vaknade runt halv fyra på natten av att jag hade smärtsamma kramper i magen, försökte somna om men det gick inte för att det gjorde så otroligt ont. Kramperna skulle jag nog kunna jämföra med värkarna vid en förlossning, satan vad ont magen kan göra. Vi ringde i alla fall till vårdguiden efter kanske 40 minuter som tyckte att vi skulle åka in till akuten, men ett tag efter att vi lagt på tyckte jag att det började ge med sig. Jag lyckades somna men var tvungen att ligga helt stilla för att det inte skulle hugga till. Idag har jag fortfarande ont men ingenting jämfört med inatt, mest känns det ömt i magen och det antagligen från nattens smärta.

Jag ligger på soffan och vilar just nu medan Markus och Metallica är iväg och handlar. Trots att jag har varit så duktig nu den här veckan med att inte äta en massa onyttiga saker, såsom godis, kakor och annat som jag gärna ersatte mina måltider med, tänker jag unna mig en glass när M:en kommer hem. MEN! Först ska magen få en lätt lunch, SEN glass. Det känns helt okej.

ögonbrynen är ansiktets ramar

Denna torsdag i skolan höll vi på med noppning och färgning av ögonbryn samt trådning. Om det är någon som inte vet vad trådning är, är det när man tar bort hår med hjälp av en tvinnad sytråd. Det sades göra svinont och självklart kände jag mig manad att prova på det. Efter att ha trådat bort "mustaschen" kunde jag konstatera att det gjorde nog snäppet ondare än bara svinont. Låter en aning sjukt att säga att man gjort sig av med mustaschen då det faktiskt inte är någon riktig mustasch utan bara små, nästan osynliga fjun. Paulina noppade mina ögonbryn också lite grann, men sedan kom vår lärare och skulle göra lite finjusteringar och efter det är dom väldigt mycket smalare än innan, men det är helt okej. Antar att hon verkligen hade något emot mina bryn eftersom hon, så fort jag steg innanför klassrummet, utbröt att åh! Äntligen kommer någon som faktiskt är i behov av en plockning. Haha. Jaja, jag bockar och bugar då jag tycker det är urtrist att plocka ögonbrynen.

Imorgon är det fredag och det är väl skönt. Dessutom har jag mysplaner med Sanna. Lite vin, prat och trevligt sällskap.


Sovdags nu

Provet gick bra, han ögnade igenom det snabbt och kunde med en gång säga att det minst var ett G. "Högst osannolikt att jag inte skulle klara av det? You dont know who you talking to! In your face!!" sa jag med en riktigt självsäker och tuff attityd... Nej det gjorde jag faktiskt inte, men jag tänkte det och det räknas väl? Istället sa jag att vi var tvungna att ha i åtanke att jag bara hade två dagar på mig att plugga om det visade sig att det inte gick så bra för mig som jag vet att jag kan. Heheh.

Hur som haver. Just nu: Markus är hos Alexander och kollar på någon serie, Metallica sover och alla de bästa kanalerna är borta från teven. Då finns det bara en sak för mig att göra, gå och lägga mig! Godnatt!

Redo för prov

Jag har suttit hos mamma och pluggat både igår och i förrgår, satan vilket flyt jag har när jag väl lägger manken till. Är jag redo för provet idag? Javisst är jag det. Det återstår att se hur bra det går men jag är, med risk för att vara alldeles för kaxig nu, säker på att jag kommer att klara det rätt bra.

Denna morgon har jag också haft ett ganska bra flyt. Jag började dagen med en powerwalk innan det blev till att sällskapa Metallica vid frukostbordet. Nu har jag duschat och ska börja göra mig iordning inför skolan som början 11.50. Jag älskar känslan efter att man har varit aktiv och rört på sig, man känner sig så fräsch och sund. Förut var jag ute på promenader minst en gång om dagen och mitt mål är att komma igång med det igen, och med det där jäkla ätandet... Regelbundna mattider, lätta mellanmål mellan varje matmål och bli bättre på att dricka vatten. Hehe, lång väg dit men jag känner mig redo att ta mig an detta nu.


Prestationsångest

Härlig måndag. Jag var i skolan idag och ligger nu i hårdpluggning. Samhällsprov på onsdag, omkring 50 sidor i boken och 25-30 instuderingsfrågor och jag har inte gått igenom något av detta innan idag. Min lärare sa att jag skulle ta det lugnt och plugga i min takt så kan jag göra provet något annat tillfälle. "Det är högt osannolikt att du hinner lära dig allt det här till på onsdag" säger han... Oh, hell to the no! He did not just say that! Tänker jag och är fast besluten att klara det här. Ibland ogillar jag att jag tar allt som en utmaning och måste motbevisa alla som säger att något inte går, eller att jag inte klarar av något.

Fick också veta att vi har prov inom hantverksteknik C nästa tisdag, samt att jag har missat ett prov förra veckan så om jag vill kan jag skriva båda två nästa vecka. Självklart ska jag ta mig an detta också och ligger alltså nu kanska pyrt till. Svenskan har jag inte varit med på sen vi började tvåan och jag vill inte ens veta vad hon har att lägga till på min to do list. Men det roliga är att hur jobbigt det än känns så tycker jag att det ska bli kul att se hur mycket jag klarar, jag håller tummarna för att det inte får mig att gå under jorden om det skulle bli så att jag inte klarar av allt på en gång. Jag har en tendens att pressa mig själv till max och tar ett misslyckande på väldigt stort ansvar.


Från det ena till det andra, jag svävar högt på moln just nu. Jag är i ett alldeles underbart lyckorus och längtar så mycket att jag nästan spricker. Leendet vill inte lämna mina läppar och jag njuter i fulla drag. Wiho!