Min förlossning gick enligt mig oförskämt bra och jag är super nöjd. Jag har sedan länge på skämt målat upp en fantasi hur vi lyckliga och glada sjunger i bilen på väg in till förlossningen, öppen 10 centimeter och krystar 3 gånger sen så är hon ute. Riktigt så blev det inte men jag skulle inte säga att det var långt ifrån.

Natten till den 25 oktober började jag känna av värkar som sedan höll i sig hela dagen. Runt 02.00 natten till den 26 väckte jag mamma och sa att det mer eller mindre var omöjligt att sova med värkarna. Vi kom på att jag skulle prova ett bad. Sagt och gjort. Jag låg i badet i 35-40 minuter utan att det blev någon skillnad. Eftersom det inte blev bättre så klev jag upp, la mig i sängen och började klocka värkarna. Dom kom med 4-6 minuters mellanrum och hade ökat i styrka men jag var inställd på att det bara var förvärkar som skulle hålla på i ett par dagar.
Tillslut gick jag in till mamma och pappa där jag fick ryggmassage av mamma. Efter ett tag började jag fundera på om jag kanske skulle ta och ringa till förlossningen för värkarna hade tilltagit rejält. Pappa började klocka mina värkar och efter en stund sa han att jag borde gå och ringa för det var bara 2 minuter mellan värkarna. Motvilligt gick jag upp för att hämta telefonen. Jag kände mig inte alls sugen på att ringa eftersom jag inte ville bli besviken ifall dom sa att det inte var något på g. Jag var verkligen inställd på att bebis "inte kunde" komma tidigare, förstföderskor brukar ju oftast gå över tiden, och kände mig mest töntig som ens vågade snudda vid tanken. Hur som helst så ringde jag och efter att ha svarat på lite frågor blev jag välkomnad in på en kontroll. Vi började packa i ordning väskorna och jag ringde Markus och bestämde att vi skulle mötas på förlossningen.

I bilen sjöng jag och mamma glatt med till Melissa Horn förutom var och varannan minut då jag var tvungen att koncentrera mig på att andas genom värkana. Klockan hade hunnit bli 5 när vi väl var framme och mötte Markus på parkeringen. I dörren blev vi mottagna av en barnmorska som visade oss in i ett förlossningsrum.

Det första dom gjorde var att koppla på CTG och en sån där sak som mäter värkarna på min mage. När jag hade suttit en stund kom dom in och skulle undersöka mig. Det visade sig då att jag var 5,5cm öppen och att hela livmodertappen var utplånad. Jag pustade ut av lättnad över att inte bli hemskickad men samtidigt kom nervositeten eftersom det innebar att det verkligen var dags att föda barn.

Ännu ett tag senare kom dom in och frågade om smärtlindring och jag valde att fortsätta utan eftersom jag ännu kunde andas igenom värkarna även om dom gjorde väldigt ont. Jag tyckte att det kändes onödigt att klaga över smärtan eftersom det ändå skulle bli värre. Jag var nog fortfarande inte riktigt införstådd på att förlossningen faktiskt hade startat. Ytterligare ett tag senare valde jag att testa lustgas vilket var en stor besvikelse, i alla fall för mig. Jag kunde inte dra tillräckligt djupa eller hårda andetag att jag fick i mig någon mängd som kunde ge effekt. Jag envisades med att andas vidare med lustgasen men blev snabbt trött på att det inte fungerade som jag ville.

Vid klockan 10.30-11.00 hade jag öppnat mig till 6cm men allt verkade ha avstannat lite så dom tog hål på mina hinnor. När vattnet gick var en obehaglig känsla. Det kändes som att jag kissade på mig och vattnet verkade aldrig sluta forsa. Varm och äckligt blev det. Vid den här tidpunkten fäste dom CTG mätaren på bebis huvud också.

Därefter var vi ensamma på rummet ett tag. Jag vandrade omkring för att försöka få igång saker och ting. Vid den här tiden började värkarna göra ordentligt ont men humöret var på topp och vi skämtade och skrattade för fullt inne på rummet.

Tillslut började jag må illa. Jag satt på huk inne på toaletten och försökte kräkas och andas genom värkarna samtidigt. Efter inte allt för lång tid beslutade jag mig för att jag ville ha ryggmärgsbedövning. Markus gick ut för att hämta någon som kunde ordna det och han var inte nöjd med hur lång tid det tog, även fast vi bara pratar några minuter. Han sprang fram och tillbaka och tyckte att dom kunde jobba fortare.

En undersökning senare visade det sig att illamåendet berodde på att bebis huvud låg precis ovanför spinae och jag var då öppen 8cm. Barmorskorna kopplade på mig dropp och gjorde mig redo för att narkosläkaren skulle sätta epiduralen på mig. Narkosläkaren fick dock lite problem när hon skulle sätta den för att hon inte kom emellan mina kotor och just då kändes det som att jag skulle gå sönder när som helst. Värkarna var som värst och jag låg i en jobbig fosterställning kutandes med ryggen och hade en läkare som stack mig i ryggen. Jag andades på för fullt och tillslut satt "nålen" i ryggen och dom kunde börja fylla på med bedövning. Det märktes nästan på en gång när jag fick den. Värkarnas toppar kapades och dom kortades ner ganska rejält. Efter 15-20 minuter nådde bedövningen sin maximala effekt och det var en lättnad. Värkarna kändes fortfarande men det gick åter utan problem att andas genom dom.

Jag fick tillfälle att vila lite och det var inte fören då jag verkligen blev medveten om hur trött och slut jag var. Ögonen gick i kors av trötthet och jag fick dricka nyponsoppa för att försöka få i mig lite energi, jag hade ingen aptit för något annat.
Trycket neråt började öka och det kändes som om jag snart skulle behöva gå på toa.

Efter ett tag av vilande var det dags att hoppa ur sängen och röra på mig för att hjälpa förlossningen på traven. Jag fick sitta på en stor pilatesboll och gunga. Humöret var fortfarande på topp inne på vårat rum och vi skrattade väldigt mycket. Sedan kräktes jag en del och kände att jag var tvungen att gå och bajsa. Inne på toaletten så kände jag att jag var tvungen att trycka på men barnmorskan sa åt mig att försöka andas och inte trycka. Jag tog mig tillbaka till sängen men då kände jag att det inte gick att hålla emot mer utan jag var tvungen att trycka.

En annan barnmorska kom in och undersökte mig och jag var då öppen 10cm men hon sa att ännu var det inte dags att krysta. Jag fick ställa mig på knä i sängen med uppfällt ryggstöd att hänga på. Denna ställning skulle hjälpa bebis huvud att tränga ner sista biten. Markus stog framför mig, bakom ryggstödet och mamma stog på sidan om mig. Klockan var ca. 12.30. Någon minut därefter sa barnmorskan åt mig att jag kunde börja trycka på under värkarna för att dom skulle se om det var dags. Efter en värk sa hon åt mig att det var dags att börja krysta. Jag tog i för kung och fosterland och tröck på så mycket jag bara kunde. Efter 2-3 värkar hörde jag hur dom sa att bebis huvud syntes men det hade dom inte behövt berätta för det kände jag så bra själv kan jag ju säga. Det var en väldig svidande, brännande känsla samtidigt som jag kände hur det var "något stort" på väg ut.

Därefter gick det väldigt fort. 12.59 var klockan då hon kom ut. Det tog ca. 6 krystvärkar för henne att komma ut och när hon väl var ute så kunde jag inte göra annat än att gråta hej vilt. Tårarna bara rann av lycka och jag försökte ta in så mycket på en gång att det blev alldeles snurrigt i huvudet. Hon lades upp på mitt bröst och Markus klippte navelsträngen.

Förlossningen tog 8 timmar från det att vi kom in till danderyd. Bebis vägde 3410g och var 52cm lång.

Känslan av att få se min lilla bebis för första gången är obeskrivlig. Hela förlossningen var helt otrolig även om det gjorde ont. Smärtan är ingenting att smyga med. Som vi alla förstår så gör det ont men det glöms så fort man får se sin bebis. Det är en annorlunda smärta. En bra smärta. Smärtan är vägen till att få träffa bebis. Det är värt allt i världen, utan tvekan.