Efter misstankar om graviditet köpte jag och Markus, den 25 februari, ett test som jag själv gjorde hemma och fick bevittna två streck på stickan. Just i den stunden vällde alla känslor som går att känna över mig. Sorg över att det var helt fel tidpunkt, ett barn passade inte alls in i mitt liv i stunden. Jag kände glädje för att jag så länge drömt om och längtat efter ett barn enda sedan jag var mindre. Barnet jag just fått reda på att jag bar var oplanerat men långt ifrån oönskat.

Det första jag gjorde efter att gjort testet och kontrollerat tusen gånger att stickan verkligen visade att jag var gravid var att berätta för mamma som var hemma. Jag ställde mig i dörröppningen till rummet där hon satt och sa rakt ut att jag var gravid. Det var när jag uttalade orden högt som det gick upp för mig att jag var gravid och jag började då gråta hejdlöst och svimmade nästan i mammas armar. Fram och tillbaka små sprang jag medans jag upprepande gånger sa att jag inte kunde ha barn nu. Efter någon minut ringde jag till Markus och bad honom möta mig.

Fortfarande gråtandes gick jag ut och mötte Markus för att berätta för honom att vi väntade barn. Samma sak som med mamma sa jag bara rakt ut att jag var gravid samtidigt som jag grät. Vi var tysta ett tag innan Markus bröt tystnaden, la sin arm om mig och sa "nu åker vi hem". Vi köpte pizza med oss hem som vi åt samtidigt som vi gjorde en nack och fördelslista med att ha barn.

För mig fanns det inget val. Jag kunde bara behålla det barnet jag bar på. Jag skulle aldrig klara av att gå igenom en abort till och inte heller ville jag det. För mig var valet redan gjort.

På listan var nackdelarna fler men tillsammans kom vi fram till att kärleken och allt man får av ett barn väger upp och står över alla nackdelar. Markus var med på att behålla vilket gjorde det mycket lättare eftersom ingen av oss tvungna att bli olyckliga över att inte få vår vilja igenom.

Samma kväll åkte jag till PG (en krog i Jakobsberg) tillsammans med Markus och några gemensamma vänner. Alla drack öl förutom jag som drack vatten. Det kändes jätte konstigt eftersom det aldrig skulle falla mig in annars men nu hade jag en anledning till att låta ölen vara så det kändes bra. Jag var snabb med att berätta för vännerna i sällskapet att jag hade en bebis i magen och reaktionerna var glada och positiva.

Så gick det till den dagen då jag fick reda på att jag var gravid.

Tidigt i graviditeten mådde jag illa och kräktes varje dag. Dessvärre blev inte illamåendet bättre vilket ledde till sjukhus redan i graviditetsvecka sju för att få dropp och medicinskbehandling. Tabletterna jag fick fungerade till en början och gjorde att illamåendet blev hanterligt. Efter ett tag slutade dom fungera och jag fick helt enkelt acceptera att vissa mår sämre än andra och jag råkade vara en av dom som mådde skit.

Dagarna rullade på och allt kändes för det mesta bra trots att det var mycket att ta in och jag hade inte riktigt förstått att jag verkligen var gravid.

Någon vecka efter att vi upptäckt graviditeten började mitt och Markus förhållande knaka och vi gjorde slut. Markus hattade fram och tillbaka en, två gånger innan han sade sig inte längre vara redo för barn och valde att lämna mig. Under den här tiden hände det mycket i mitt liv. Jag blev gravid, pappan till barnet lämnade mig och jag slutade med alla mina mediciner (antidepressiva och concerta för adhd) vilket gjorde mig otroligt sårbar. Trots detta tuffade jag på på egen hand. Visst var det jobbigt men barnet i min mage gav mig styrka och jag var redo att kämpa.

Fram och tillbaka ställde jag frågor till mig själv om jag var redo och om jag verkligen ville det här och jag har alltid kommit fram till samma svar:
"Jag är långt ifrån redo, jag är livrädd, jag är inte alls säker på hur det här kommer att bli men jag vet att jag gör rätt val och jag är mer än redo att växa med uppgiften."