Vi fortsätter att vara sjuka här hemma och nu har även Markus åkt på någon form av magsjuka. Metallica är en mammagris och har otrolig seperationsångest när det gäller mig. Hon vill vara hos mig jämt och ständigt, kommer pappa för nära skriker hon som en stucken gris och klamrar sig fast vid mig som om hon är rädd att han ska ta henne ifrån mig. "Mamma, mamma, mamma, mamma" hör man från henne hela tiden, och svara det måste jag annars blir det livat. Det är mysigt med en mammagris men ack så jobbigt. Jag tycker faktiskt lite synd om pappan här hemma som troligtvis får känslan av att vara otillräcklig (kan i alla fall tänka mig att jag skulle känna så) när han inte "duger" för lilla Tallica just nu. Men som tur är vet vi ju att det bara är en fas och så snart hon är bättre är pappa lika bra som innan igen.